|
Märken efter de första betten har hittats på 6000 år gamla hästtänder, vi kan alltså räkna med
att människor har ridit hästar i omkring 6000 år.
En klassisk ridlära skrevs på 400-talet fKr av greken Xenofon. På hans tid
fanns inga sadlar, man använde på sin höjd en dyna om man var ömstjärtad.
Under de första 500 åren eKr uppfanns tre viktiga uppfinningar: hästskon,
sadelbommen och stigbygeln.
Skyterna var ett stort ryttarfolk som hade stora täcken som veks ihop till
en sadel vid ridning, och som användes som täcke om natten. Ur dessa täcken
utvecklades sedan en sadel som bestod av två dynor sammanhållna av remmar.
Detta fördelade ryttarens vikt på hästens ryggmuskler och revben i stället för på
ryggraden. Ibland fästes dessa dynor vid en sadelbom.
|
Krigskonsten förändrade sedan sadeln, eftersom ryttare med lans som vapen
kräver ett högt bakvalv för att kunna sitta kvar vid en sammanstötning.
Det verkar som om de tidiga sadlarna för det mesta var en sorts bladsadlar, som
kunde fördela ryttarens stora tyngd över hästryggen. På en
väggbonad som föreställer slaget vid Hastings, 1066 eKr, kan man se hur riddarna
sitter djupt i sadeln med långa stigläder som är fästade långt fram. De kunde då
pressa sig hårt fast genom att ta stöd i stigbyglarna och trycka sig mot sadelns
höga bakvalv.
Staketet födde sedan den engelska sadeln. I England förändrades landskapet nämligen,
diken grävdes och staket sattes upp, och detta gjorde att de så populära jaktlagen
fick svårt att ta sig fram. Så föddes hästhoppningen och en ny sadeltyp.
|